Överaktiv blåsa

Överaktiv blåsa är ett symtomkomplex (syndrom) karakteriserat av urinträngningar, med eller utan trängningsinkontinens. Vanligen ingår även ökad miktionsfrekvens och nokturi i bilden. Först när ingen uppenbar orsak till symtomen kan påvisas används beteckningen överaktiv blåsa. Diagnostiken syftar därför i första hand till att, med rimlig sannolikhet, utesluta annan bakomliggande sjukdom. Neurologiska sjukdomar, liksom andra orsaker till ”irritativa” urinvägssymtom (t.ex. malignitet, UVI, sten i urinvägarna) bör hållas i åtanke. Symtomen vid överaktiv blåsa utvecklas i allmänhet över en längre tid, hastig symtomdebut är därför ett skäl till vaksamhet.

Observera att dryckes- och miktionsdagbok ger viktig diagnostisk information samt möjliggör objektiv utvärdering av insatt behandling. Många gånger kan blåsträning och rådgivning kring vätskeintaget vara terapeutiskt värdefullt.

Hos postmenopausala kvinnor är det ofta aktu­ellt med lokal östrogenbehandling som initial åtgärd. Se Vårdpraxis på intranätet LINDA, gynekologi respektive uro­logi.

Effekten av far­makologisk be­handling är ofta blygsam, många gånger till priset av besvärande biverkningar. Utvärdera alltid resultatet av insatt läkemedel! Man kan behöva dostitrera, alternativt pröva annat preparat. Uteblir effekten ska behandlingen avslutas.

Det finns ett flertal antikolinerga medel med indikationen överaktiv blåsa. På gruppnivå ter sig effekt och biverkningar i stort sett likvärdiga, men för den enskilda individen kan det vara motiverat att vid terapisvikt pröva ett alternativt preparat. Depåberedningar anses fördelaktiga jämfört med mer kortverkande beredningsformer. Allvarliga biverkningar är sällsynta, men antikolinerga effekter såsom muntorrhet, förstoppning, gastrointestinala besvär samt synrubbning är vanligt. Urinretention kan förekomma i mindre vanliga fall. Risk för kognitiv påverkan hos äldre anses föreligga, iaktta försiktighet vid anamnes på cerebral sjukdom eller vid samtidig användning av andra läkemedel med antikolinerg effekt (se avsnittet om ”äldre och läkemedel”, sida 195). Vid nyinsättning utvärderas effekten efter 1-3 månader, behandlingen ska därefter följas upp regelbundet och utsättningsförsök bör övervägas, förslagsvis årligen.

β-3-adrenoceptorstimulering representerar en alternativ verkningsmekanism för behandling av överaktiv blåsa. I dagsläget finns ett preparat på marknaden, mirabegron (Betmiga). En delvis annorlunda biverkningsprofil föreligger, där förekomsten av muntorrhet är på placebonivå. Hypertoni är en känd risk och blodtryckskontroll rekommenderas därför före och efter insatt behandling. Okontrollerad hypertoni utgör kontraindikation.

Effekten av mirabegron ter sig på gruppnivå inte bättre jämfört med de antikolinerga läkemedlen.

Rekommenderat preparat

solifenacin

filmdragerad tablett

t.ex. Solifenacin*

tolterodin

depotkapsel

t.ex. Tolterodin*

TLV har sedan några år tillbaka infört en subventionsbegränsning för Emselex (darifenacin), Toviaz (fesoterodin) och Vesicare (solifenacin). Noterbart är att patentet för solifenacin nu utgått och generikakonkurrensen har i november 2019 resulterat i en fördelaktigare prisbild än för tolterodin. Enligt subventionsbegränsningen, som motiverats av en väsentligt högre läkemedelskostnad, ska Emselex och Toviaz endast subventioneras till patienter som prövat men inte uppnått behandlingsmålet med generiskt tolterodin.

Betmiga (mirabegron) subventioneras och rekommenderas för patienter som p.g.a. biverkningar inte tolererar antikolinerga läkemedel.

* utbytbart