NYHETER 2025-06-05

Empati ses ofta som en självklar och avgörande del i mötet med patienter – men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Såväl tidspress som utbildningens upplägg och arbetsplatsens kultur kan göra det svårt att leva upp till idealet. ST-läkaren Johanna von Knorring hoppas nu att resultaten av hennes avhandling ska kunna förändra det.

Johanna von Knorring lockades av både det medicinska och det humanistiska med läkaryrket, inte minst patientmöten där empati är centralt.

– Som student snubblade jag över en artikel som handlade om att empatin hos läkare minskar med tiden. Det verkade konstigt och gjorde mig mer nyfiken, berättar Johanna von Knorring, som idag disputerar i ämnet.

Hon är ST-läkare i onkologi på Cancercentrum vid Norrlands universitetssjukhus och har doktorerat vid Institutionen för klinisk vetenskap och Företagsforskarskolan vid Umeå universitet. I sin avhandling har hon intervjuat läkarstudenter, läkare och patienter om hur de upplever och förstår empati i vården. Resultaten visar att empati är något föränderligt och relationellt – och påverkas av långt mer än enskilda läkares vilja eller personlighet.

Grunden till god vård

Deltagarna beskriver empati som svårt att definiera men samtidigt en självklar del av ett gott vårdmöte. Det handlar om att vara närvarande, lyssna aktivt och möta patienten som en hel människa – inte bara som ett sjukdomstillstånd.

– Empati är väldigt viktigt för patientsäkerheten och grunden till att kunna göra en bra medicinsk bedömning, säger Johanna von Knorring.

Svårt i praktiken

Läkarstudenter berättar att empati betonas under utbildningens första del, men i den kliniska verkligheten gör tidspress, dokumentationskrav och fokus på det tekniskt-medicinska det svårare att vara empatiskt närvarande.

– Det uppstår en krock mellan vad man lärt sig att sträva efter och vad man faktiskt har möjlighet att göra i vardagen, säger Johanna von Knorring, som själv också undervisar på läkarprogrammet.

Kräver kontinuerligt arbete

Även erfarna läkare beskriver hur deras empati påverkas negativt av arbetsmiljö, organisatoriska villkor och en arbetsplatskultur som ofta premierar effektivitet framför relationellt bemötande. Många vill fungera som förebilder för yngre kollegor – men upplever att utrymmet för reflektion och samtal om bemötande är begränsat. De framhåller att empatin inte försvinner, men kräver kontinuerligt arbete och stöd för att kunna vidmakthållas.

Patienterna i studien har stor förståelse för vårdens villkor, men önskar ändå ett mer personcentrerat bemötande – att bli sedda, lyssnade på och tagna på allvar. För dem är empati en grundförutsättning för god vård.

– För patienten kan ett empatiskt bemötande skapa trygghet, förtroende och ökad delaktighet i sin egen vård, säger Johanna von Knorring.

Avhandlingen visar att empati inte enbart uppstår i mötet mellan två individer. Den påverkas och formas av utbildningens upplägg, arbetsplatsers kultur och de värden som genomsyrar vårdens organisation.

– Vi behöver förstå empati som något som formas och omformas i sitt sammanhang. Att ge läkare bättre förutsättningar att behålla och utveckla sin empati är ett ansvar som vilar på både individ, utbildning och organisation. Jag hoppas att resultaten synliggör behoven av och kan bidra till att stärka de strukturella förutsättningarna för att ge utrymme och forum för dessa kärnvärden, säger Johanna von Knorring.

Projektet har finansierats av Företagsforskarskolan vid Umeå universitet och Region Västerbotten.

Läs hela avhandlingen:

”Jag tror att jag är det; vi behöver det – men det är svårt”. Patienters och läkares erfarenheter av empati i vårdens vardag